Facebook påminner mig om allt möjligt, födelsedagar, minnen och att min tankspriddhet funnits långt innan småbarnsåren. Idag blev jag påmind om att bloggen fyller 1 år! Kände starkt att då måste jag nog sätta mig ner och skriva några rader, med ögonen i kors av trötthet. Precis som jag skrivit de allra flesta av mina inlägg detta år.


Någonting jag funderar mycket på är föräldraskap. Främst mitt eget då och hur jag vill vara som mamma. Sällan når jag upp till det ideal jag har skapat i mitt huvud. Men som jag sa åt en vän idag, kraven jag lägger på mig själv är höga och orken är låg. Om jag bara kunde vända på det hela – sänka kraven och därmed även få mer ork. Hur svårt kan det vara?

Dumt nog höjer jag kraven på mig själv ju tröttare jag blir eftersom jag då misslyckas mest. Som tur har jag många fina människor i mitt liv som kan påminna mig om ett och annat och vända dom sämsta dagarna till helt okej dagar, kanske till och med till bra dagar.

Jag har flera gånger sagt åt mamma hur tacksam jag är att jag fått gå min egen väg och göra mina egna misstag. Nu då jag skriver detta hör jag mammas röst säga ”Men Hanna, vaför frågar do tå do enttå jär såm do vil?” och inser att mamma nog inte haft något annat val än att bara finnas där och låta mig pröva mina egna vingar och fånga upp mig de gånger de inte bärt mig som jag önskat.

Det tycker jag ändå är det finaste, att få leva med vetskapen om att man aldrig står ensam, vad som än händer.