För en tid sedan hade jag bekymmer med mammahjärtat. Tims dagisstart var till en början svår för oss båda. Mamma skickade tröstande Amandas inlägg om samma ämne. Kände ett litet hopp men vågade samtidigt inte riktigt tro att det skulle gå lika bra för oss. Något jag verkligen borde bli bättre på. Att våga lita på att saker löser sig, på ett eller annat sätt. Som Tims dagisstart, början var jobbig men det tog inte länge innan det började gå bra och nu stortrivs han.

”Hääl kommäl jaaag!” ropade han en morgon då vi kom in genom dörren och hans kompisar kom för att möta honom. ”Mamma nu ska du åka” har jag också fått höra. En dag kom till och med dagen då han inte skulle haft tid att komma hem då jag kom för att hämta honom. Mitt mammahjärta behöver alltså inte oroa sig för detta mera.

Men som livet är kommer det ständigt nya orosmoment, som tur även glädjeämnen i massor. Det gäller bara att lära sig hantera allt. Ibland går det bättre, ibland sämre. Något som försvårar det här med känslohantering är småbarnskaoset, sällan hinner man tänka och känna färdigt, om ens alls.

Då man sedan får en stund av lugn minns jag knappt var allt började i känslovirret. Då hjälper sällan annat än en promenad/springtur i tystnad eller att prata med någon man tycker om och litar på. Sakta nystas orosmomenten upp och det går att se på dem med klarare hjärna och rimligare tankar.

Sedan jag skrev sist har min farmor somnat in. I fredags tog vi ett sista farväl på hennes begravning. En fin men tung dag. Många tårar av sorg och saknad, men även av glädje och tacksamhet. Efter begravningen åkte vi till farmor och farfars hus. Där umgicks vi och pratade gamla minnen. Alla fina minnen från Fröjdö.

Jag minns farmors frukostar, det var något speciellt med dem. Hennes högläsning gillade jag mycket, kändes så lugnt och rofyllt att få ligga i farmor och farfars säng tillsammans med mina syskon och lyssna på farmors lugna stämma.

Tack för vad Du varit, och förblir för oss alla!