Varje vår är det likadant. Små avgrundshål bildas på gården när tjälen börjar släppa.

När jag själv trillade ner i egna avgrunder gav en oväntad sak tröst. Blodbröd!

Kände mig trött och ångestfylld medan jag undrade vad jag skulle äta. Hittade blodbröd i frysen som jag impulsköpt nån gång eftersom det väckte barndomsminnen. Kokade brödet i all enkelhet och åt med äkta smör som enda tillbehör. Efter första tuggan kände jag en trygghet spridas inom mig. Klumpen i magen löstes upp en aning och efter ett glas mjölk som avslutning var jag i harmoni. Trygghet från barndomen. 

Erkänner att vålmåendet var kortvarigt men det gav en värdefull glimt av ro.

När jag ändå råkar vara på mat och mående kan jag ju virka vidare på samma tråd.

Hos dottern i Malax bjöds jag på ”riktigt” kaffe tillredd i kostsam kaffemaskin. Hennes man är litet av kaffenörd nämligen.

Vi struntade i att putsa maskinen inför fotograferingen och min mage speglas också av, men orka bry sig.

Och vad tyckte jag om kaffet?

Tacka vet jag mitt svaga kaffe, bryggt på Juhla Mokka! (Hoppas på sponsring)

För att mildra den kraftiga kaffesmaken hittade jag en några dagar gammal tårta i deras kylskåp. Åt en rejäl bit som mellanmål och fick igen flashbacks från barndomen. Ingenting kastades bort.  Man åt med god aptit lätt torkade tårtbitar med lika torr grädde.

Bertel och jag har annars blivit riktiga hejare på att inte kasta bort mat i onödan. Det blir innovativa blandningar som rörs ihop i en handvändning. Riktig fastfood.

Otippade kombinationer smakar riktigt gott. Idag blev det paella på korv och kyckling. Vi kände oss riktigt vilda och vågade!

De allra sista resterna som ingen riktigt vill ha, äter våra höns – lyckligt kacklande.

Som tack får vi ägg av dem – en fröjd både för öga och gom.

Drömmer litet i hemlighet om att vara mera självförsörjande.