Loggade in på bloggen och hittade ett gammalt utkast jag påbörjat för flera dagar sedan, det enda jag hunnit skriva var följande:

”Dagarna har flutit ihop i ett enda kaos, känns som att inget hinns med. Trotsen har ännu inte lugnat sig, snarare gått upp en nivå och den yngre filuren hinner överallt, högt och lågt. Att jag ens ska hinna med det allra nödvändigaste är en utmaning.”

Antar att någon av dem avbröt mig i skrivandet, eller att jag helt enkelt var för trött och lade telefonen ifrån mig och somnade. Hur som helst passar texten jag skrev fortfarande ypperligt in, så jag fortsätter därifrån. Eller jag vet inte riktigt vad jag ska tillägga. Det är bara att försöka hänga med och njuta stort av de stunder som är njutbara. För givetvis finns det massor av sådana stunder också.

Nu minns jag också att jag har en ny bravad att berätta för er. Jag skulle hämta en sak som jag köpt via facebook-loppis. Det enda negativa med facebook-loppis är att det oftast gäller att hitta hem till någon och mitt lokalsinne är ju som bekant inget att hurra för. Med hjälp av gps i telefonen brukar det ändå lösa sig.

Telefonen hade väldigt lite ström i sig märkte jag då vi skulle iväg, fick springa in och söka efter laddaren som fungerar även i bilen. Det tog sin tid men tack och lov råkade min snälla granne Linda komma förbi och kunde underhålla barnen så länge deras tokiga mor i vanlig ordning sprang runt och sökte efter något. Laddaren hittades och adressen skrevs in i telefonens gps. Då vi närmade oss målet var skärmen ändå plötsligt helt svart och jag mindes varken namn eller adress.

Vilken tur att Johns syster bor i närheten då tänkte jag och svängde dit istället, men hann inte fram innan jag mötte henne i bilen. Äschdå, men kanske jag hittar iallafall. Jag minns ungefär vad det visade på skärmen innan den blev svart, tänkte jag. Vad jag inte räknat med var hur många hus det var på det området. Vägrade ändå ge upp och åka hem då jag var så nära. Kom på den briljanta idén att knacka på första bästa dörr och hoppas på att det var rätt, och om inte kunde jag låna ett strömuttag och få på min telefon för att hitta rätt husnummer. Rätt hus var det inte, men jag fick på telefonen och loppisfyndet hittades. Skam den som ger sig! Hur mycket tålamod barnen i baksätet hade kvar är en annan historia.