10/04/2018
Lattemamma vs. Lantismamma

Sällan man gör någonting spontant nuförtiden, men ikväll blev det så. En kompis frågade om vi ville komma och gå på stan en stund eftersom hennes planer blivit inhiberade. Det ville vi! Kira fick komma med eftersom hon än så länge trivs bra att sitta i vagnen och titta runt sig. Tim stannade hemma med pappa, vilket han också tyckte var det trevligare alternativet. Stadsrundan blev en riktig flashback på lattemammalivet jag levde då Tim var baby. Då bodde vi mitt i stan och jag och mina andra mammalediga vänner fördrev ofta tid på stan. Underbart! Nu då jag skriver detta kommer jag att tänka på en arg insändare vi läste i en tidning då, den handlade om hur fruktansvärt det var då mammor satt på café med sina barn istället för att vara hemma och städa. Minns att signaturen var ”puhdas koti lapsille”, så om du läser detta vill jag bara säga förlåt, men jag ångrar ingenting!

Numer är man lantismamma, vilket inte är fy skam det heller! Med två småbarn skulle lattemammalivet inte fungera längre. Så jag antar att jag fått uppleva det bästa av två världar. Allt har sina för- och nackdelar. Fotot här nedanför är taget idag av vår fina granne Linda och beskriver väldigt bra fördelarna med lantisliv.

Det är intressant hur snabbt man blir lantis. Hur det börjar kännas stressande att vara bland mycket folk, hur man tappar greppet om hur man klär sig och hur torggrottan blir lite skrämmande. Idag var jag nervös över att köra ut ur torggrottan, skulle bommen hinna ner innan jag var på rätt sida om den? Innan jag visste ordet av hade jag stressat i mig godiset jag egentligen hade köpt åt John.

På tal om det så har det minsann hänt sig en och annan gång. Angående godiset också såklart men nu syftar jag på bommen, att den åkt ner för tidigt. Kan berätta för er om den jobbigaste gången. Jag var höggravid med Kira och Tim satt i baksätet på bilen. Skulle köra ut ur torggrottan men bommen vägrade öppna sig. Det stod någonting om någon euro så jag antog att det tagit mig för lång tid att köra ut sedan jag betalat. En kö av bilar bildades bakom mig och svetten började rinna. En vänlig dam som satt i en av bilarna bakom kom och frågade om jag behövde hjälp och föreslog att jag skulle försöka få en ny biljett. Magen och jag stånkade iväg och fixade det men inte ens det löste problemet. Fick trycka på någon nöd-knapp och vips fick jag prata med någon som kunde öppna bommen åt mig. Tackade för hjälpen och bommen åkte upp, men innan jag och magen kommit oss in i bilen åkte bommen ner. Fick stånka mig ut igen och trycka på nöd-knappen än en gång. Ni kan ju förrästen gissa hur mycket tålamod 1,5 åringen i baksätet hade kvar. Han och bilarna bakom mig var ungefär lika glada.

30/03/2018
Föräldraskap och vila

Läste en text om att vila och föräldraskap passar lika bra ihop som nysningar och diarré, (spana in @mammasanningar på instagram för fler klockrena citat) kan inte annat än hålla med. Igår hade jag dock en liten vilostund under dagen. Tim blev trött och gick för att vila en stund, Kira sov ute i vagnen och jag visste att hon snart vaknar. Tittade runt mig i vårt bombnedslag och suckade, men istället för att göra någonting åt eländet lade jag mig på soffan – det enda rätta!

Hann inte vila många minuter innan jag hörde Kira. Funderade varifrån ljudet kom och vart jag egentligen lagt babylarmet. Nåja, låg bredvid verandan där hon låg så hon hördes minsann ändå. Gick och tog in henne och ropade sedan hallåå några gånger i babylarmet för att höra vart jag lagt föräldradelen. Till min stora fasa hör jag min egen röst från Tims rum. Därmed var hans vila också över. ”De va mamma i dendä maskiiinen!! Ja ha vaakna!”

29/03/2018
Surdeg

De senaste veckorna har allt bara flutit ihop i en enda röra. Har ingen aning om vilka dagar och tider saker hänt. Fast det är också okej – man behöver inte vara lycklig jämt. Kattskrället Tintin bryr sig skit i mattes mående – han kräver kärlek i vilket fall som helst.

Igår var jag ut på länk och wow –  vilka blogginlägg jag skrev i huvudet! Vänta bara tills jag kommer hem så jag får dela med mig av århundradets insikter! Sprang vidare med viss möda. Bet ihop – det ska väl lätta. Med 7 km sprungna gav jag upp, men insåg snabbt att hur jag än gör kommer jag att ha 7 km kvar. Sväng om och spring tillbaka – 7 km. Fortsätt längs skogsbilvägen – 7 km. På samma resa raderades blogginlägget och än har jag inte hittat det.

Några tillbakablickar får duga – som denna mysiga bild – superhjältar framför nybyggd snögubbe.

Sanningen bakom bilden då?

En är sur och vägrar vara med, men dyker upp i slutet och påminner om att snögubben behöver armar. En annan blir uttråkad och springer in istället. Den tredje bara hänger med och hos barnafadern till ett av barnen anar man en lätt irritation på intågande. Bonusfaffa försöker rädda situationen, medan fammo löper amok med telefonen för att fota för bloggen.

 


Dagen efter såg snögubben ut precis som jag kände mig.  Åtminstone hade snögubben snygg halsduk – precis som jag botar mitt mående med litet glam i tillvaron.

 

Trots att jag, förutom närvårdaryrket, har en treårig kockutbildning med 13 års arbetserfarenhet, har jag aldrig bakat surdegsbröd. Bära eller brista – nu skulle det bli av. Surdegsroten matades och den både levde och doftade friskt. Läste på internet hur jag skulle baka, men något fel gjorde jag och resultatet blev aningen skämmigt för en kock. Platta semlor med knaprig yta. Degklump i mitten. Jag som brukade vara känd för mina läckra semlor där jag arbetade förut!

Skar bort ytan och åt den med smör. Faktiskt riktigt gott även om det i princip blev fiasko. Hönsen fick resten. Det var första gången de vägrade äta restmat de erbjöds.

Surdeg är litet som livet. Allt verkar gå vägen och man har flyt, men i något skede blir det fel och allt blir platt fall. Under min härdade yta tar en klibbig degklump plats mellan varven. Övning lär ju ge färdighet så både mitt surdegsbak och mina surdegar i livet kanske blir bättre med tiden bara jag tränar på det.

Jag får ta det med ro och sätta på glamglasögonen. Ett av mina barnbarn tar visst efter sin fammo. Har hon bestämt sig för festklänning till vardags så blir det festklänning – det går inte att ändra på!

 

21/03/2018
Minnen, måsten och brunfläckar

Facebook påminde mig imorse om att jag för 6 år sedan satt på RAX tillsammans med min kära Ninni. På den tiden hade man lite annorlunda bekymmer än nu. Som vilken outfit man skulle välja till nästa fest eller hur man skulle hitta tid för tentläsning mellan alla festligheter. 

Livet ändras får man väl konstatera. Nu ska jag svepa i mig ännu en kaffekopp och försöka få några av dagens måsten gjorda samtidigt som jag håller koll på att småttingarna inte river huset eller varandra under tiden.

På tal om måsten, dit hör minsann tvätten. Tvättmaskinen gör inget annat än snurrar här i huset. Eller så står den med gapet full av tvätt som glömts och blir tvungen att snabbsnurra lite till för att få bort surheten som uppstod. Ibland kommer tvätten sig ur gapet men lämnar i en sur hög istället eftersom något annat dök upp. 

Allt för ofta lyckas jag också krydda vardagen med lite extra måsten då jag i brådskan yrar runt och försöker få saker gjorda i rask takt. Klassikern är kärl som går i kras och diverse pölar som ska torkas upp. Stolen som skymtar här ovan hade en brun fläck på sig. Lyckligtvis var det den trevligare sortens brunfläck denna gång.

 

09/03/2018
Mitt första år som tvåbarnsmamma

Som jag nämnde i slutet av föregående inlägg fyller Kira 1 år om några veckor. Det betyder att jag har varit tvåbarnsmamma i snart 1 år. Kan inte förstå att det gått så lång tid samtidigt som tiden med bara Tim känns så avlägsen. Det har varit ett mycket händelserikt år men ändå känns det som att jag inte minns så mycket. Före Kira kom oroade jag mig över hur det skulle gå med två småbarn i huset då det redan var fullt ös med bara ett. Vissa sa att det andra barnet bara hänger på och andra, exempelvis min kära storebror, sa någonting helt annat. Ville givetvis tro på det förstnämnda men kan tyvärr inte riktigt hålla med om det. Då Kira väl kom, 10 dagar över tiden var lyckan total. Jag var minst sagt euforisk. Då det gått några dagar övergick euforin i en panik över hur detta skulle gå. Då det hela stabiliserat sig en aning kom en krasch utan dess like, min styvbror och hans fru dog i en hemsk olycka. Det vände upp och ner på allting igen. Bara att skriva det nu är outhärdligt eftersom jag knappt förstår att det är sant ännu.

Vardagen fortsatte ändå, fylld av sorg, trötthet och kaos. Men även tacksamhet, glädje och skratt. Vissa dagar har gått som en dans, andra som ett magplask. Sömnen styr mycket hur dagen blir, då jag fått sova mera går det mesta bättre och livet ler. Dessvärre har ju sömnen varit bristvara i detta hushåll, men det vi dock har gott om är humor och kärlek. Det kommer man långt på ska ni veta.

(Ovanstående bilder är förevigade av min fina vän Rebecka)

Första året som tvåbarnsmamma har lärt mig vad det viktiga i livet är. Det har också lärt mig att det inte spelar någon roll vad andra tycker och tänker om ens val i livet. Jag upplever att det blivit lättare att tänka på mitt eget bästa nu eftersom det i sin tur ger det bästa åt mina barn.

 

På tal om det viktiga här i livet så vill jag passa på att tacka alla vänner och släktingar för att ni finns och gör livet fint att leva.

Sist men störst, John, orden räcker inte till att förklara min tacksamhet till dig. Du är allt jag någonsin önskat och den bästa pappan våra barn kunde få.

07/03/2018
Hjärnpruttar och två gummor i en regnbåge

Detta inlägg har jag påbörjat ett oräkneligt antal gånger, men eftersom småbarnsföräldrar sällan får slutföra saker eller ens tänka en tanke till slut har det inte blivit till någonting alls förutom flera utkast. Hjärnan har inte riktigt samarbetat heller så jag minns inte vad jag hade tänkt skriva om från första början. Då passar det ju utmärkt att dela med mig av mina senaste hjärnpruttar istället.

I förrgår då jag gick in på skatteverkets hemsida hann jag bli riktigt förargad då man inte kunde välja svenska som språk, enda tills jag insåg att texten redan stod på svenska.

Igår satt jag för en kort stund och förundrades över hur mycket hår Kira fått innan jag märkte att det var Tim jag hade i famnen.

Idag då jag hörde Kira gråta i babylarmet stängde jag av det och gick mot verandan där hon låg i vagnen, men påväg dit hann jag glömma att jag stängt av larmet och tänkte ”Nämen oj, hon tystnade, hon somnade säkert om.” Fortsatte med tvätten men lyckligtvis avtog hjärnprutten snabbt och jag fattade situationen.

Jag vill också presentera ”Två gummor i en regnbåge” som Tim anser att motivet nedan föreställer. Älskar hur barn tänker!

Nu får jag nog lov att gå och lägga mig så hjärnan får vila lite. Hoppas bara lilla prinsessan på ärten tänker tillåta det, annars kan jag ju alltid planera hennes födelsedag istället. Om 25 dagar blir hon 1 år och här sitter jag och har inte ens kommit över tvåbarnschocken ännu. Men mer om den i ett annat inlägg.

02/03/2018
Ostyrigt

”E du lite konsti mamma?” frågade sonen av mig ikväll. Mycket rimlig fråga. Jag har många gånger undrat det själv.

Igår skulle jag till exempel iväg på kaffe med några vänner. Hoppade glatt in i bilen och körde från Malax med Stenhaga GW galleria som slutdestination. Först svängde jag mot Sundom men svängde om igen eftersom det blir närmare via motorvägen, missade dock avfarten och hamnade ändå att köra genom centrum. Efter det missade jag igen en avfart så plötsligt var jag påväg mot Kvevlax. Det hela slutade med att jag snopet fick ta fram telefonen och slå på gps:en. Sömnbrist, yrbollighet och avsaknad av lokalsinne är ingen lyckad kombination.

Kvällen blev dock riktigt lyckad. Vad vore livet utan vänner? Efter några timmar av skratt och prat återvände en gladare mamma för att ta itu med nattningen. Det kändes inte ens speciellt jobbigt att än en gång stiga på en småbil så foten kör iväg och krockar i väggen med en smäll då barnet äntligen somnat om. En lite jobbigare variant var då jag en natt fått dottern att somna om för femte gången och smög ut som en ljudlös ninja men på något vis lyckades komma åt lampknappen med armbågen.

Nu ska jag avnjuta lite högerliggande U, som jag och gubben min kallar choklad här hemma. Sonen listade ut kodordet C så vi var tvungna att byta.

 

Måste ännu tillägga att jag googlade synonymer till yr för att få lite variation i texten och inte bara använda yrbollighet. Resultatet av googlingen låter i allra högsta grad som en presentation av mig. Gillar speciellt sista meningen.

Synonymer till yr

  • adj. mycket livlig, livlig, yster, vild, ostyrig, uppsluppen
  • vimmelkantig, omtumlad, omtöcknad, snurrig, virrig, förvirrad, vimsig, oredig, rusig
  • subst. Vad betyder yr? Se yrväder
  • förvirrad, vimmelkantig; mycket livlig, vild; yr i mössan som det går runt i huvudet på.

25/02/2018
En sömnberövad mors bästa vän

Jag är ingen morgonmänniska, ingen nattuggla heller för den delen. Dessvärre är mina barn både nattugglor och morgonmänniskor, det har satt sina spår minsann. Som min son brukar uttrycka det ”Mamma, dina ögon ha gått söndäl!” och ”Mamma, du ha blivi en konsti gumma!”

Denna konstiga gumma med söndriga ögon har ofta huvudvärk på grund av det ovanstående. Lösningen stavas TREO.

En morgon var kaffet till min stora fasa slut! Jag knäppte på vattenkokaren och tänkte att det får väl bli snabbkaffe då, men det var också slut. Nu var goda råd dyra, tänkte ringa min kära granne Linda men i samma stund fick jag syn på min goda vän TREO som också innehåller koffein. Perfekt! Kastade brustabletten i ett glas men min hjärna var ännu inställd på snabbkaffe så jag hällde i det kokade vattnet så glaset sprack. En annan morgon var jag helt i andra tankar och kastade brustabletten direkt i munnen. Prova INTE det.

En kväll gick jag runt och var irriterad över att TREO inte hjälpt, några timmar senare klarnade det varför effekten uteblivit. Där på diskbänken stod glaset med TREO fortfarande orört.

 

OBS: Detta inlägg är inte sponsrat av TREO, men hör gärna av er om ni vill sponsra med några rör!

 

23/02/2018
Att snubbla på mållinjen

Småbarnskaos, det är vad jag till största del kommer att skriva om. Kaos är ingenting nytt för mig, jag har alltid varit en yrboll, småbarnslivet har bara tagit det hela till en helt ny nivå.

En av de största utmaningarna är att komma sig iväg med båda barnen. Jag har egentligen alltid haft svårt att komma mig iväg, ännu svårare blev det när vi fick vårt första barn. Nu med två barn håller jag på att ge upp flera gånger innan vi är utanför dörren.

Kommer speciellt ihåg ett försök som jag tänker berätta för er.

Vi skulle iväg till våra kära vänner i Maxmo nästa morgon, kände mig duktig då jag förberedde mig redan på kvällen. Skötväskan var packad och vagnen låg i bilen – denna gång skulle det minsann gå smärtfritt! Morgonen kom och sömnsaldot var som vanligt inget att skryta med. Vi startade igång dagen med ett virrvarr av blöj- och klädbyten, morgongrötsvägran, klott, rådd och gnäll. Efter stor möda satt vi ändå påklädda, redo och glada i bilen, i tid dessutom – WOW!

Kände stoltheten sprida sig i kroppen enda tills jag insåg att en liten detalj saknades… Bilnycklarna! Sprang in och stress-sökte, vände upp och ner på vårt redan upp och neriga hus. Barnen hann bli otåliga och svetten rann på mig. Plötsligt slår det mig att jag glömde nyckelknippan i handskfacket i vår andra bil som gubben min körde med till jobbet på morgonen. Det var bara att erkänna sig besegrad och ta in barnen igen.

 

(Under tiden jag skrev detta vaknade dottern och jag skyndade mig iväg efter vällingflaskan som jag förberett, men istället för att gå med den till henne hällde jag ut innehållet i diskhon och sköljde ur den. Mitt liv i ett nötskal!)

Misslyckan 2018 | Web Design by BAMM!