Lattemamma vs. Lantismamma
Sällan man gör någonting spontant nuförtiden, men ikväll blev det så. En kompis frågade om vi ville komma och gå på stan en stund eftersom hennes planer blivit inhiberade. Det ville vi! Kira fick komma med eftersom hon än så länge trivs bra att sitta i vagnen och titta runt sig. Tim stannade hemma med pappa, vilket han också tyckte var det trevligare alternativet. Stadsrundan blev en riktig flashback på lattemammalivet jag levde då Tim var baby. Då bodde vi mitt i stan och jag och mina andra mammalediga vänner fördrev ofta tid på stan. Underbart! Nu då jag skriver detta kommer jag att tänka på en arg insändare vi läste i en tidning då, den handlade om hur fruktansvärt det var då mammor satt på café med sina barn istället för att vara hemma och städa. Minns att signaturen var ”puhdas koti lapsille”, så om du läser detta vill jag bara säga förlåt, men jag ångrar ingenting!
Numer är man lantismamma, vilket inte är fy skam det heller! Med två småbarn skulle lattemammalivet inte fungera längre. Så jag antar att jag fått uppleva det bästa av två världar. Allt har sina för- och nackdelar. Fotot här nedanför är taget idag av vår fina granne Linda och beskriver väldigt bra fördelarna med lantisliv.
Det är intressant hur snabbt man blir lantis. Hur det börjar kännas stressande att vara bland mycket folk, hur man tappar greppet om hur man klär sig och hur torggrottan blir lite skrämmande. Idag var jag nervös över att köra ut ur torggrottan, skulle bommen hinna ner innan jag var på rätt sida om den? Innan jag visste ordet av hade jag stressat i mig godiset jag egentligen hade köpt åt John.
På tal om det så har det minsann hänt sig en och annan gång. Angående godiset också såklart men nu syftar jag på bommen, att den åkt ner för tidigt. Kan berätta för er om den jobbigaste gången. Jag var höggravid med Kira och Tim satt i baksätet på bilen. Skulle köra ut ur torggrottan men bommen vägrade öppna sig. Det stod någonting om någon euro så jag antog att det tagit mig för lång tid att köra ut sedan jag betalat. En kö av bilar bildades bakom mig och svetten började rinna. En vänlig dam som satt i en av bilarna bakom kom och frågade om jag behövde hjälp och föreslog att jag skulle försöka få en ny biljett. Magen och jag stånkade iväg och fixade det men inte ens det löste problemet. Fick trycka på någon nöd-knapp och vips fick jag prata med någon som kunde öppna bommen åt mig. Tackade för hjälpen och bommen åkte upp, men innan jag och magen kommit oss in i bilen åkte bommen ner. Fick stånka mig ut igen och trycka på nöd-knappen än en gång. Ni kan ju förrästen gissa hur mycket tålamod 1,5 åringen i baksätet hade kvar. Han och bilarna bakom mig var ungefär lika glada.