24/05/2018
Ojdå mamma

Igår skulle jag snabbt springa ut med soporna och sedan snabbt in igen innan barnen hunnit ställa till med någonting. 

Speciellt smidigt gick det inte, nej jag lyckades fastna i vår välkommen-skylt med håret i en krok så att det rev ut en massa hår från min hästsvans. Eftersom jag dessutom hade bråttom rev det till ordentligt. Det är som jag brukar säga, innan småbarnsåren är förbi har jag inget hår kvar. Är det inte graviditet/amning som orsakar håravfall så är det barnens små ivriga händer eller så kan man ju också plötsligt fastna i olika krokar och sånt.

Då jag kom in igen hade jag en helt ny look, ”Ojdå mamma” sa Tim och fortsatte bygga ihop sin Blixten mcqueen bil.

20/05/2018
Den flygande plafonden

Gokväll! Jag förstår att ni sitter och väntar på att få höra hur det gick med min glamspringtur. Det ska jag berätta för er, den blev inte av. Mest för att jag inte hunnit. Den sista lugna tiden innan läggdags blev istället en färd till ABC för att köpa välling.

Dessutom hittar jag inte glambrillorna, börjar misstänka att de lämnade i butiken. Hade ganska fullt sjå med Kira under brilleprovningen, så bara för att jag bestämde mig för hjärtebrillorna betyder det inte att dom lades i köpkorgen, nejdå, de kan lika gärna ha lagts tillbaka på sin plats i andra tankar. Fenomenet känns väldigt likt då jag sitter och väntar på en leverans till posten som jag aldrig beställde. Eller söker vissa plagg i garderoben som jag aldrig ens köpte. Ungefär som fönstershoppingen som Tim sysslar med här nedanför.

Vi har haft en riktigt fin helg med massor av skoj tillsammans med familjen, men även mängder och åter mängder av småbarnskaos. Höjden av kaos nådde vi ikväll då vi alla var trötta och skulle äta middag. John nös nästan oavbrutet pga sin pollenallergi, brände sig på ugnen och av någon anledning kom en plafond i glas flygande rakt ner i golvet med fart – glassplitter över hela rummet! Då det skulle städas upp lyckades jag stiga på några glasskärvor. Kände mig som i en dålig komedi där jag stod mitt i galenskapen, mitt bland blod och glasskärvor. Kunde inte annat än skratta då John trött konstaterade att vi ska väl nog ännu iväg till akuten innan denhär dagen är över.

Känner att denna bild från fantastiska @mammasanningar på instagram passar in här.

13/05/2018
Semester och huvudvärk

Har genomlevt en obligatorisk semestervecka och hunnit med en massa oplanerade aktiviteter. Alla dagar med huvudvärk.

Hoppade i början av veckan på en snabbt påkommen vandringsdag i Salamajärvi nationalpark. http://www.utinaturen.fi/salamajarvi

Det var min andre sons sambo som lockade mig med. Gänget bestod av lilla Lovisa 4 månader, mamma Johanna, mommo Gun och jag – fammo i gänget.

Jag förundrades över deras avslappnade småprat om naturen vi befann oss i. Själv hade jag svårt att koppla av. Oroade mig för om någon plötsligt skulle behöva mig och jag var långt borta – djupt inne i skogen – bredvid ett träsk!

Först när vi träffade på en padda längs stigen livade fammo Inger upp och langade fram kameran.

Lyckan steg nästan till oanade höjder då jag dessutom upptäckte förälskade paddor!

Uttryckte mitt missnöje när nån av oss nästan trampat på dem mitt i akten! De hamnade ju liggandes på sidan! Ställde dem hjälpsamt tillrätta igen.

Pratade tydligen väldigt entusiastiskt om mina paddvänner då även mommo i gänget blev så inspirerad att hon försökte peta en padda ur vattnet!

Resten av veckan körde jag mellan Malax, Gerby, Vörå och Jakobstad. I lilla staden Jakobstad hann jag köra litet vilse trots att jag nu borde ha en någorlunda bild av den. Ingenting är omöjligt i min värld.

Ringde och beklagade mig för min man. Han visste vilken vecka jag genomfört. ”Då ska du äta när du kommer hem och dessutom har jag köpt bulla till kaffet”. Kände en enorm lättnad när han visste vad jag behövde höra. Ordet om bullen gav mig en riktig kick!

Och är det nån som inte firat morsdag med fyrverkerier och fina fester så kan jag ge er tröst – det har inte jag heller och den molande huvudvärken håller i sig.

Till morsdagslunch fick vi med nöd och näppe ihop ugnskorv med makaroner.

 

11/05/2018
Nästan som Askungen

Ikväll väntade en cool killes 4 års kalas, men innan det skulle vi hinna få Johns och Tims hår klippt, paketera in presenter, äta middag och göra oss alla kalasfina. Till vår hjälp dök våra fina vänner upp och vi fixade allt detta på en timme, tillsammans med två stycken ~2,5 åringar, en 1 åring och en liten prematurbaby – great success om ni frågar mig!

På väg ut i bilen skymtade jag den allt för bekanta synen, tvättmaskinen hade tvättat färdigt och tvätten skulle hängas upp. Tillämpade en av mina beprövade nödlösningar och kastade den på bastulavan och spred ut den lite.

I bilen kände jag mig glad och stolt över att vi var på väg och ingen grät, presenterna var inpaketerade, Tim och John var nyfriserade och vi var alla kalasfina, inte ens en endaste fläck. Märkte dock då vi var framme att jag bara hade en sko på mig, men det är en bisak.

 

30/04/2018
Att ”skaffa barn”

Igår gästade jag Carola Ekmans och Rebecka Hägerts podd Allt vi måste tala om (följ @alltvimastetalaom på instagram, själva poddavsnitten släpps i början av sommaren).

Ämnet vi pratade om var infertilitet och vägen till att få bli föräldrar. En sak som inte alls är så självklar som många tror. För mig och John var den vägen rent ut sagt ett helvete, men vi lyckades! Vi gav aldrig upp även om det var vad man ville göra varje månad då besvikelsen än en gång var ett faktum. Hormoner i olika former och doser, läkarbesök, otaliga ultraljud, blodprov, tårar, hopp och förtvivlan. Mer om det får ni höra i podcasten då avsnittet släpps.



20/04/2018
Mommo vann racet

Jag minns inte senast jag ställt en väckarklocka, med våra barn behövs det inte. Att försova sig är i stort sett omöjligt, men givetvis hände det då jag och mamma skulle iväg på Voga Stylings fotografering. Jag vaknade av mig själv 06.30 och tänkte att det var ju perfekt, barnen sover ännu och jag hinner göra mig färdig innan mamma dyker upp. Hann knappt tänka den tanken färdigt innan jag sov igen. Nästa gång vaknade jag av knackningar på fönstret. Flög upp ur sängen och såg att mammas bil stod på gården, men såg inte skymten av henne någonstans, inte ens i husets andra ingång. Då hjärnan hunnit ikapp insåg jag att eftersom jag vaknade av att någon knackade på ett fönster måste det förstås ha varit vid verandadörren som är i sovrummet. Mycket riktigt, där stod en smått stressad mommo som dessutom hade rivit hål på sina jeans då hon klättrat in på verandan. ”Vi ska sit i biilin åm en tiima!” var det första hon sa. Hups tänkte jag, men svarade ”Jaa men ja e jo nestan fäädi!” och insåg i samma sekund vilken genomskinlig lögn det var där jag stod iklädd en vit Saarioinens rusinaton maksalaatikko-tpaita och håret spretande åt alla håll. Vad jag menade var att jag åtminstone duschat igår kväll.

Barnen vaknade och morgonkaoset var igång. Ungefär tio minuter senare än planerat kom vi oss utanför dörren. Hade problem med att sätta fast Kiras bilstol med bältet, kunde inte förstå var felet satt. Rev och slet en bra stund innan jag lite skamset märkte att det var förarsätets bälte jag slet i och inte baksätets.

Då barnen var installerade i sina bilstolar fick jag ännu springa in några varv efter sånt som glömts, det kommer jag aldrig undan. Sedan styrde vi kosan mot Brändö där barnen skulle vara under tiden, hos moffa och Marketta. Då jag och barnen rullade in på gården hade mommo redan hunnit dit. ”Mommo vann racet” konstaterade en besviken röst i baksätet.

Själva Voga Styling fotograferingen var en mycket rolig upplevelse! De ska uppdatera sin hemsida med nya bilder och vi får vara med. Ett och annat stylingtips fick vi minsann också. Trevliga människor, lättsam stämning och många skratt.

Efteråt lunchade jag och mamma på Chili & Lime. Mamma hade svårt att se på hur mycket jag klottade, enligt henne värre än mina barn. Då jag slutligen klottade även med kaffet klagade jag på hur dåliga koppar de hade, inte ens ett öra att hålla i. Då upplyste mamma mig om att det inte var en kaffekopp jag tagit åt mig, utan en efterrättsskål.

15/04/2018
Svett med kaffedoft

Jag kommer så väl ihåg början av min mammakarriär då nätterna började vara oroliga med Tim och man berättade åt folk hur lite man sov, svaret var ofta ”Nämen oj, det skulle man inte tro, du ser så pigg ut!” Kan berätta att den kommentaren är väldigt sällsynt i dagsläget. Inget smink eller kaffe i världen kan rädda mig längre!

Kaffe har jag inte fastnat för på riktigt förrän jag blev mamma, nu som tvåbarnsmor och med en sprillans ny kaffemaskin hemma har kaffekonsumtionen gått överstyr allt som oftast. Trodde gränsen var nådd då jag dammsög så svetten rann och det kom små kaffepustar nu som då, tänkte för mig själv att nu har jag minsann gått för långt med kaffedrickandet då till och med min svett börjat lukta kaffe. Lyckligtvis insåg jag ganska snabbt att kaffepustarna kom från att jag tidigare under dagen spillt kaffe på min tröja då jag snabbt skulle förhindra Tim att riva ännu en bil ur Kiras hand.

Och angående smink och stil överlag så har jag en riktig identitetskris på gång. Vem är jag? Vad har jag för stil? Tänker ofta då jag ska iväg någonstans och klär på mig någonting jag brukar ha förr ”Är detta för ungdomligt?” Vad är det som händer egentligen? Håller jag på att utveckla en 30 års kris? Lägligt nog ska jag och mamma prova på Voga Styling i slutet av kommande vecka, håll utkik!

10/04/2018
Lattemamma vs. Lantismamma

Sällan man gör någonting spontant nuförtiden, men ikväll blev det så. En kompis frågade om vi ville komma och gå på stan en stund eftersom hennes planer blivit inhiberade. Det ville vi! Kira fick komma med eftersom hon än så länge trivs bra att sitta i vagnen och titta runt sig. Tim stannade hemma med pappa, vilket han också tyckte var det trevligare alternativet. Stadsrundan blev en riktig flashback på lattemammalivet jag levde då Tim var baby. Då bodde vi mitt i stan och jag och mina andra mammalediga vänner fördrev ofta tid på stan. Underbart! Nu då jag skriver detta kommer jag att tänka på en arg insändare vi läste i en tidning då, den handlade om hur fruktansvärt det var då mammor satt på café med sina barn istället för att vara hemma och städa. Minns att signaturen var ”puhdas koti lapsille”, så om du läser detta vill jag bara säga förlåt, men jag ångrar ingenting!

Numer är man lantismamma, vilket inte är fy skam det heller! Med två småbarn skulle lattemammalivet inte fungera längre. Så jag antar att jag fått uppleva det bästa av två världar. Allt har sina för- och nackdelar. Fotot här nedanför är taget idag av vår fina granne Linda och beskriver väldigt bra fördelarna med lantisliv.

Det är intressant hur snabbt man blir lantis. Hur det börjar kännas stressande att vara bland mycket folk, hur man tappar greppet om hur man klär sig och hur torggrottan blir lite skrämmande. Idag var jag nervös över att köra ut ur torggrottan, skulle bommen hinna ner innan jag var på rätt sida om den? Innan jag visste ordet av hade jag stressat i mig godiset jag egentligen hade köpt åt John.

På tal om det så har det minsann hänt sig en och annan gång. Angående godiset också såklart men nu syftar jag på bommen, att den åkt ner för tidigt. Kan berätta för er om den jobbigaste gången. Jag var höggravid med Kira och Tim satt i baksätet på bilen. Skulle köra ut ur torggrottan men bommen vägrade öppna sig. Det stod någonting om någon euro så jag antog att det tagit mig för lång tid att köra ut sedan jag betalat. En kö av bilar bildades bakom mig och svetten började rinna. En vänlig dam som satt i en av bilarna bakom kom och frågade om jag behövde hjälp och föreslog att jag skulle försöka få en ny biljett. Magen och jag stånkade iväg och fixade det men inte ens det löste problemet. Fick trycka på någon nöd-knapp och vips fick jag prata med någon som kunde öppna bommen åt mig. Tackade för hjälpen och bommen åkte upp, men innan jag och magen kommit oss in i bilen åkte bommen ner. Fick stånka mig ut igen och trycka på nöd-knappen än en gång. Ni kan ju förrästen gissa hur mycket tålamod 1,5 åringen i baksätet hade kvar. Han och bilarna bakom mig var ungefär lika glada.

30/03/2018
Föräldraskap och vila

Läste en text om att vila och föräldraskap passar lika bra ihop som nysningar och diarré, (spana in @mammasanningar på instagram för fler klockrena citat) kan inte annat än hålla med. Igår hade jag dock en liten vilostund under dagen. Tim blev trött och gick för att vila en stund, Kira sov ute i vagnen och jag visste att hon snart vaknar. Tittade runt mig i vårt bombnedslag och suckade, men istället för att göra någonting åt eländet lade jag mig på soffan – det enda rätta!

Hann inte vila många minuter innan jag hörde Kira. Funderade varifrån ljudet kom och vart jag egentligen lagt babylarmet. Nåja, låg bredvid verandan där hon låg så hon hördes minsann ändå. Gick och tog in henne och ropade sedan hallåå några gånger i babylarmet för att höra vart jag lagt föräldradelen. Till min stora fasa hör jag min egen röst från Tims rum. Därmed var hans vila också över. ”De va mamma i dendä maskiiinen!! Ja ha vaakna!”

29/03/2018
Surdeg

De senaste veckorna har allt bara flutit ihop i en enda röra. Har ingen aning om vilka dagar och tider saker hänt. Fast det är också okej – man behöver inte vara lycklig jämt. Kattskrället Tintin bryr sig skit i mattes mående – han kräver kärlek i vilket fall som helst.

Igår var jag ut på länk och wow –  vilka blogginlägg jag skrev i huvudet! Vänta bara tills jag kommer hem så jag får dela med mig av århundradets insikter! Sprang vidare med viss möda. Bet ihop – det ska väl lätta. Med 7 km sprungna gav jag upp, men insåg snabbt att hur jag än gör kommer jag att ha 7 km kvar. Sväng om och spring tillbaka – 7 km. Fortsätt längs skogsbilvägen – 7 km. På samma resa raderades blogginlägget och än har jag inte hittat det.

Några tillbakablickar får duga – som denna mysiga bild – superhjältar framför nybyggd snögubbe.

Sanningen bakom bilden då?

En är sur och vägrar vara med, men dyker upp i slutet och påminner om att snögubben behöver armar. En annan blir uttråkad och springer in istället. Den tredje bara hänger med och hos barnafadern till ett av barnen anar man en lätt irritation på intågande. Bonusfaffa försöker rädda situationen, medan fammo löper amok med telefonen för att fota för bloggen.

 


Dagen efter såg snögubben ut precis som jag kände mig.  Åtminstone hade snögubben snygg halsduk – precis som jag botar mitt mående med litet glam i tillvaron.

 

Trots att jag, förutom närvårdaryrket, har en treårig kockutbildning med 13 års arbetserfarenhet, har jag aldrig bakat surdegsbröd. Bära eller brista – nu skulle det bli av. Surdegsroten matades och den både levde och doftade friskt. Läste på internet hur jag skulle baka, men något fel gjorde jag och resultatet blev aningen skämmigt för en kock. Platta semlor med knaprig yta. Degklump i mitten. Jag som brukade vara känd för mina läckra semlor där jag arbetade förut!

Skar bort ytan och åt den med smör. Faktiskt riktigt gott även om det i princip blev fiasko. Hönsen fick resten. Det var första gången de vägrade äta restmat de erbjöds.

Surdeg är litet som livet. Allt verkar gå vägen och man har flyt, men i något skede blir det fel och allt blir platt fall. Under min härdade yta tar en klibbig degklump plats mellan varven. Övning lär ju ge färdighet så både mitt surdegsbak och mina surdegar i livet kanske blir bättre med tiden bara jag tränar på det.

Jag får ta det med ro och sätta på glamglasögonen. Ett av mina barnbarn tar visst efter sin fammo. Har hon bestämt sig för festklänning till vardags så blir det festklänning – det går inte att ändra på!

 

Misslyckan 2018 | Web Design by BAMM!