Ikväll kom jag mig ut på en liten springtur, eller promenad som mitt aktivitetsarmband förargligt nog klassat det som.

De första löpstegen gick lekande lätt och jag nästan flög fram. Hann känna mig som drottningen av Klockarbacken, i ungefär två minuter. Resten av färden lunkade jag på och funderade lite surt på att mamma orkar springa så mycket längre. Vad är hennes hemlighet?

Men då slog det mig – Glambrillorna! Inte konstigt att springturen kändes motig utan minsta lilla glamanamma. För er som inte vet så betyder det i detta sammanhang njutsam motion med glitter och glamour.

På väg in igen plockade jag med mig lite disk som lämnat på trappan från dagens livsnjutning. Önskar att jag kunde skylla dendär stackars munken på någon av barnen. Men nu om någonsin är det viktigt att äta det godaste först, man vet aldrig när man blir avbruten och då vore det minsann snopet om man inte hunnit få i sig glasyren! 

Från en mindre glammig munk till ett desto glammigare fotpar. Passar väl bra att avsluta så, godnatt på er!

Har tillbringat veckoslutet i Uppsala hos min syster Brita. Där har hon curlat mig på alla sätt – jag har inte haft en chans att göra rätt för mig. Fast jag protesterade väl inte alltför kraftigt heller mot uppassningen. Hur skönt är det inte att umgås med nån som förstår en utan och innan. En annan som också gillar att ligga i soffan timme efter timme med en bok i handen.

Men – vi har inte bara legat och läst! Vi var ju anmälda till Tjejmilen 21K, i Stockholm. Vi skulle göra vår comeback efter några års paus från maratonlöpningen, så en halvmara räknade vi som överkomligt – ja rentav lätt!

Jag var överförtjust i mitt startnummer! Det är inte alla förunnat att springa med en etta på magen! Förstår inte varför det blev en etta? Undrar om jag råkade vara den första som gjorde anmälan med en liten extraslant inbakad för cancerforskning? 

En halvtimme före startskottet, ställde vi oss i bajamajakön. Det var säkert 6-7 köer som sträckte sig lika långt framför oss som bakom oss.

Vi placerade oss i sista startfältet bland de långsammare löparna och njöt av stämningen. Pigga utrop och peppande musik – alla var glada och förväntansfulla. 

När startskottet gick lufsade vi iväg. Vi var en stund sex damer från Vörå som utbytte tankar om loppet. Jag kände mig osäker på formen och tvekade om jag skulle följa farthållare med 2.20 eller 2.30 som beräknad sluttid. Varför tänkte jag så förresten? Jag hade ju som plan att bara ta mig i mål och sedan avsluta min långloppskarriär. Bara springa lite för konditionen efteråt.

Såg när min syster sakta började glida ifrån mig. Nu var goda råd dyra! Skulle jag hänga på och följa 2.20 som hon gjorde eller skulle jag släppa iväg henne utom synhåll? Bestämde med bävan att följa henne – bära eller brista!

Vid 13 km var jag så uppgiven och trött att jag tvivlade på att orka följa Brita, men bet mig fast. Vid 15 km började jag höra trötta suckar från henne också, vilket ingav hopp om att farten skulle sjunka för henne. Vi började unna oss att gå uppför backar istället för att springa. Vid 17 km kände jag mig lätt illamående – behövde jag spy eller skita? Vid 17,5 km upptäckte jag chefredaktören för tidningen Runners World, Sverige – Anders Szalkai. Ropade åt Brita att vänta för nu skulle jag ta en selfie med Szalkai!

Fick pusta ut några sekunder och bli uppmuntrad. Det var kort bit kvar – dessutom snart medvind!

Inte alls lika kaxiga, som innan startskottet, tog vi oss i mål på 2.21.48. Aldrig mer, tänkte jag. Så skönt att slippa detta självplågeri. Vi mådde båda ganska illa – ingen glädje någonstans.

Sju timmar efter loppet såg jag ut såhär. Jag som trodde 21,1 km var en helt överkomlig sträcka!

Följande dag fyllde Brita 52 år. Vaknade 5.00 och sjöng ”Ja må hon leva”. Vi åt tidig frukost. Efteråt middagsvila.

Klockan 9.00 var vi redo för förmiddagskaffe och tårta.

Mot kvällen, när vi låg i varsin soffa och filosoferade, började oroväckande tankar dyka upp. Försiktigt funderade vi om man ändå skulle göra om samma procedur nästa år – löpning och födelsedagsfirande! Vi fnissade förtjust och mitt ”aldrig mer” började vittra sönder. Vi tyckte rentav vi var hjältar! Medelålders kvinnor som under vinterns träning båda lyckats gå upp i vikt och ändå tagit oss igenom loppet!