• Start
  • Kontakta oss
  • Kategorier
    • Barn
    • Handarbete
    • Familjeliv
    • Klimakteriet
    • Lycka
    • Misslycka
    • Motion
    • Okategoriserad
MisslyckanMisslyckanMisslyckanMisslyckan
  • Start
  • Kontakta oss
  • Kategorier
    • Barn
    • Handarbete
    • Familjeliv
    • Klimakteriet
    • Lycka
    • Misslycka
    • Motion
    • Okategoriserad
18/05/2018
Det viktiga glammet
  • Skrivet av : Hannah/
  • 0 Kommentarer /
  • Kategorier : Lycka, Misslycka, Motion

Ikväll kom jag mig ut på en liten springtur, eller promenad som mitt aktivitetsarmband förargligt nog klassat det som.

De första löpstegen gick lekande lätt och jag nästan flög fram. Hann känna mig som drottningen av Klockarbacken, i ungefär två minuter. Resten av färden lunkade jag på och funderade lite surt på att mamma orkar springa så mycket längre. Vad är hennes hemlighet?

Men då slog det mig – Glambrillorna! Inte konstigt att springturen kändes motig utan minsta lilla glamanamma. För er som inte vet så betyder det i detta sammanhang njutsam motion med glitter och glamour.

På väg in igen plockade jag med mig lite disk som lämnat på trappan från dagens livsnjutning. Önskar att jag kunde skylla dendär stackars munken på någon av barnen. Men nu om någonsin är det viktigt att äta det godaste först, man vet aldrig när man blir avbruten och då vore det minsann snopet om man inte hunnit få i sig glasyren! 

Från en mindre glammig munk till ett desto glammigare fotpar. Passar väl bra att avsluta så, godnatt på er!


15/05/2018
Klimakteriet och karriärbyte
  • Skrivet av : Inger/
  • 2 Kommentarer /
  • Kategorier : Klimakteriet, Lycka, Misslycka, Motion

Har svårt att få tag i sömnen numera. När jag väl somnat vaknar jag igen efter ett par timmar. Sömnen är orolig och avbruten. Dessutom är jag omväxlande för varm eller för kall. Vaknade i morse alldeles svettig i nacken och runt halsen. Beklagade mig för maken och nämnde samtidigt att jag inte haft mens sedan januari. Han undrade då, med ett illmarigt leende, om jag möjligtvis kunde vara gravid? Jamen så måste det ju vara, utbrast jag! Varför skulle magen annars ha fått den lätta rondören? Strunt i alla klimakteriefunderingar! Jag är ju gravid! Men det blir ju förstås litet jobbigt att så snart behöva begära mammaledigt, när jag nyligen fått ny arbetsgivare.

Ja förresten – för den som inte redan vet, kan jag högtidligen kungöra att jag avslutar min närvårdarkarriär inom demensomsorgen. Byter helt bransch och börjar jobba på K-market i Vörå.

Jag tycks behöva ombyte. Det är ett genomgående tema i mitt liv. Först tio år hemma, när barnen var små. Tretton år som kock, på lågstadieskola. Tio år inom äldreomsorgen. Jag är en person som ger själ och hjärta i det jag gör, vilket ofta lett till utmattning och då hjälper inget annat än att göra något helt nytt. Jag funderar först ett par år men sedan orkar jag inte mera. Kastar mig bara ut i blindo. Det får bli som det blir och jag tror det blir bra!

Känner så igen mig i detta citat av Mattias Nylund.

Det hände förresten en förarglig sak när jag efter arbetsdagen skulle hoppa på cykeln. Tyckte det både lät och kändes konstigt. Steg av cykeln och då upptäckte jag att bakringen hade exploderat av solhettan! 

Precis såhär – som min systers gråhåriga, åldrande hund – kände jag mig då!  Arg och frustrerad  att behöva leda cykeln i 5,5 km, innan jag skulle vara hemma.

Bet ihop och strosade iväg. Vädret var strålande, men jag hade svårt att njuta. När en kilometer av vägen återstod ringde telefon och en telefonförsäljare presenterade sig vänligt. Lät honom upplysa mig om sitt ärende. Upptäckte att någon österbottnisk dialekt slog igenom. Svarade på dialekt och då bytte han till mysig Malaxdialekt. Samtalet var så trevligt att jag plötsligt hade tackat ja till en surfplatta! Den sista kilometern avverkades med lätta steg och ett glatt sinnelag!

PS. Ja, jag vet mamma – du tycker säkert jag kunde ha kommit till er så hade ni skjutsat hem mig och jag sluppit att släpa hem cykeln. Men du känner mig säkert och vet att jag såg en motionsnytta i det hela.

PPS. Oops Bertel – jag har eventuellt glömt att informera om mitt surfplatteinköp!

 

Javisst – jag måste väl ta ett graviditetstest också – innan jag går ut med min eventuella graviditet…

 

 

 

 


13/05/2018
Semester och huvudvärk
  • Skrivet av : Inger/
  • 0 Kommentarer /
  • Kategorier : Familjeliv, Lycka, Mat, Misslycka, Motion

Har genomlevt en obligatorisk semestervecka och hunnit med en massa oplanerade aktiviteter. Alla dagar med huvudvärk.

Hoppade i början av veckan på en snabbt påkommen vandringsdag i Salamajärvi nationalpark. http://www.utinaturen.fi/salamajarvi

Det var min andre sons sambo som lockade mig med. Gänget bestod av lilla Lovisa 4 månader, mamma Johanna, mommo Gun och jag – fammo i gänget.

Jag förundrades över deras avslappnade småprat om naturen vi befann oss i. Själv hade jag svårt att koppla av. Oroade mig för om någon plötsligt skulle behöva mig och jag var långt borta – djupt inne i skogen – bredvid ett träsk!

Först när vi träffade på en padda längs stigen livade fammo Inger upp och langade fram kameran.

Lyckan steg nästan till oanade höjder då jag dessutom upptäckte förälskade paddor!

Uttryckte mitt missnöje när nån av oss nästan trampat på dem mitt i akten! De hamnade ju liggandes på sidan! Ställde dem hjälpsamt tillrätta igen.

Pratade tydligen väldigt entusiastiskt om mina paddvänner då även mommo i gänget blev så inspirerad att hon försökte peta en padda ur vattnet!

Resten av veckan körde jag mellan Malax, Gerby, Vörå och Jakobstad. I lilla staden Jakobstad hann jag köra litet vilse trots att jag nu borde ha en någorlunda bild av den. Ingenting är omöjligt i min värld.

Ringde och beklagade mig för min man. Han visste vilken vecka jag genomfört. ”Då ska du äta när du kommer hem och dessutom har jag köpt bulla till kaffet”. Kände en enorm lättnad när han visste vad jag behövde höra. Ordet om bullen gav mig en riktig kick!

Och är det nån som inte firat morsdag med fyrverkerier och fina fester så kan jag ge er tröst – det har inte jag heller och den molande huvudvärken håller i sig.

Till morsdagslunch fick vi med nöd och näppe ihop ugnskorv med makaroner.

 


11/05/2018
Nästan som Askungen
  • Skrivet av : Hannah/
  • 0 Kommentarer /
  • Kategorier : Barn, Familjeliv, Lycka, Misslycka

Ikväll väntade en cool killes 4 års kalas, men innan det skulle vi hinna få Johns och Tims hår klippt, paketera in presenter, äta middag och göra oss alla kalasfina. Till vår hjälp dök våra fina vänner upp och vi fixade allt detta på en timme, tillsammans med två stycken ~2,5 åringar, en 1 åring och en liten prematurbaby – great success om ni frågar mig!

På väg ut i bilen skymtade jag den allt för bekanta synen, tvättmaskinen hade tvättat färdigt och tvätten skulle hängas upp. Tillämpade en av mina beprövade nödlösningar och kastade den på bastulavan och spred ut den lite.

I bilen kände jag mig glad och stolt över att vi var på väg och ingen grät, presenterna var inpaketerade, Tim och John var nyfriserade och vi var alla kalasfina, inte ens en endaste fläck. Märkte dock då vi var framme att jag bara hade en sko på mig, men det är en bisak.

 


06/05/2018
Hannahs passning och oplanerad vandring
  • Skrivet av : Inger/
  • 0 Kommentarer /
  • Kategorier : Lycka, Motion

Hannah skrev igår om saker hon ”skiter i” och passade vidare till mig.

Vad sätter jag mindre vikt vid då?

Det är ju absolut städningen. Jag kan utan problem se på en växande diskhög några dagar innan jag (eller Bertel) får nog och åtgärdar röran. Klarar också av att nån tid ha vita katthår på vår bruna soffa – sätter mig bara bredvid luddet. När det inte finns så många luddfria platser kvar åtgärdar jag situationen. Det går även galant att hänga upp nya gardiner utan att först tvätta fönstren. Tvättar dem när jag får lust. Prioriterar att sy, sticka, läsa, sköta barnbarn eller motionera på fritiden. Städning kommer alltid sist!

Idag prioriterade maken och jag att upptäcka den nya Herrgårdsleden, 3,6 km. Den startade vid Tottesunds herrgård.

Vi packade smörgås och kaffe i ryggsäckarna och lunchade vid en rastplats där man kunde betrakta Kyro älv. Vi vandrade vidare och vilken fin grillkåta och vilket lyxigt utedass vi hittade!

Stärkt av promenaden föreslog jag att vi skulle fortsätta vår resa mot Kunileden. Vi hoppade in i bilen, svängde in till Tesses café och köpte varsin sockrig gris.

Kunileden bjöd på en mera utmanande terräng. Det jag inte tänkte på var att vi valde den längre sträckan, 12,5 km. Klokt nog åt vi inte upp våra nyinhandlade grisar genast. När vi vandrat 2 h kändes det som läge för paus. Pausen var snabbt avklarad eftersom en massa feta myggor ville festa på oss. Efter 2½h var vi tillbaka till utgångspunkten. Jag som trodde det skulle vara en snabbt avklarad tur! Men vi ångrar ingenting. Vädret var fint och naturen avstressande. Det gör vi om.

Månne jag avslutar springandet och börjar vandra istället? Det var ju liksom aldrig plågsamt att vandra i terrängen. Löpningen är nog mera utmanande.

Jag var också ut på promenad i torsdags, med min unga arbetskamrat Evelina. Hon tvingade mig att klättra upp på några plastbalar och posera för fotografering. Med mycken möda tvingade jag mig upp och agerade enligt hennes direktiv.

Tycker bilden beskriver livet.

Balarna var svåra att ta sig upp på – precis som man kämpar sig fram i livet. Dessutom försöker jag hålla bort orosmolnen – de som vill ta ner livsglädjen. Ändå ler jag. Leendet är ju trots allt en stor del av Inger.

 


05/05/2018
Jag skiter i
  • Skrivet av : Hannah/
  • 10 Kommentarer /
  • Kategorier : Lycka

Jag minns inte var jag först läste denna genialiska grej, men jag minns hur det fick mig att känna. Det var befriande att läsa om vad andra skiter i. Ofta går man runt och tror att alla andra hinner och orkar med allt. Så är det inte. Allt handlar om prioriteringar.  Något som är viktigt för en är oviktigt för en annan. Då jag ska göra någonting jag inte vill brukar jag fråga mig själv varför jag gör det, då märker man ganska snabbt om det är läge att prioritera bort eller inte.

Här följer en lista på några saker jag skiter i:

  • Att försöka hålla det städat med två småbarn i huset
  • Att bjuda på hembakt då vi får besök
  • Att undvika socker
  • Att klä på mig normala kläder om vi bara ska vara hemma
  • Att fixa blomrabatter
  • Att lyssna på alla råd om barnskötsel
  • Att träna regelbundet

Nu skickar jag över denna uppgift till dig mamma, vad skiter du i? Jag läser också gärna i kommentarerna vad ni läsare skiter i. Hoppas ni har en skön helg och prioriterar det ni mår bra av.

#jagskiteri


23/04/2018
Aldrig mer!
  • Skrivet av : Inger/
  • 2 Kommentarer /
  • Kategorier : Lycka, Misslycka, Motion

Har tillbringat veckoslutet i Uppsala hos min syster Brita. Där har hon curlat mig på alla sätt – jag har inte haft en chans att göra rätt för mig. Fast jag protesterade väl inte alltför kraftigt heller mot uppassningen. Hur skönt är det inte att umgås med nån som förstår en utan och innan. En annan som också gillar att ligga i soffan timme efter timme med en bok i handen.

Men – vi har inte bara legat och läst! Vi var ju anmälda till Tjejmilen 21K, i Stockholm. Vi skulle göra vår comeback efter några års paus från maratonlöpningen, så en halvmara räknade vi som överkomligt – ja rentav lätt!

Jag var överförtjust i mitt startnummer! Det är inte alla förunnat att springa med en etta på magen! Förstår inte varför det blev en etta? Undrar om jag råkade vara den första som gjorde anmälan med en liten extraslant inbakad för cancerforskning? 

En halvtimme före startskottet, ställde vi oss i bajamajakön. Det var säkert 6-7 köer som sträckte sig lika långt framför oss som bakom oss.

Vi placerade oss i sista startfältet bland de långsammare löparna och njöt av stämningen. Pigga utrop och peppande musik – alla var glada och förväntansfulla. 

När startskottet gick lufsade vi iväg. Vi var en stund sex damer från Vörå som utbytte tankar om loppet. Jag kände mig osäker på formen och tvekade om jag skulle följa farthållare med 2.20 eller 2.30 som beräknad sluttid. Varför tänkte jag så förresten? Jag hade ju som plan att bara ta mig i mål och sedan avsluta min långloppskarriär. Bara springa lite för konditionen efteråt.

Såg när min syster sakta började glida ifrån mig. Nu var goda råd dyra! Skulle jag hänga på och följa 2.20 som hon gjorde eller skulle jag släppa iväg henne utom synhåll? Bestämde med bävan att följa henne – bära eller brista!

Vid 13 km var jag så uppgiven och trött att jag tvivlade på att orka följa Brita, men bet mig fast. Vid 15 km började jag höra trötta suckar från henne också, vilket ingav hopp om att farten skulle sjunka för henne. Vi började unna oss att gå uppför backar istället för att springa. Vid 17 km kände jag mig lätt illamående – behövde jag spy eller skita? Vid 17,5 km upptäckte jag chefredaktören för tidningen Runners World, Sverige – Anders Szalkai. Ropade åt Brita att vänta för nu skulle jag ta en selfie med Szalkai!

Fick pusta ut några sekunder och bli uppmuntrad. Det var kort bit kvar – dessutom snart medvind!

Inte alls lika kaxiga, som innan startskottet, tog vi oss i mål på 2.21.48. Aldrig mer, tänkte jag. Så skönt att slippa detta självplågeri. Vi mådde båda ganska illa – ingen glädje någonstans.

Sju timmar efter loppet såg jag ut såhär. Jag som trodde 21,1 km var en helt överkomlig sträcka!

Följande dag fyllde Brita 52 år. Vaknade 5.00 och sjöng ”Ja må hon leva”. Vi åt tidig frukost. Efteråt middagsvila.

Klockan 9.00 var vi redo för förmiddagskaffe och tårta.

Mot kvällen, när vi låg i varsin soffa och filosoferade, började oroväckande tankar dyka upp. Försiktigt funderade vi om man ändå skulle göra om samma procedur nästa år – löpning och födelsedagsfirande! Vi fnissade förtjust och mitt ”aldrig mer” började vittra sönder. Vi tyckte rentav vi var hjältar! Medelålders kvinnor som under vinterns träning båda lyckats gå upp i vikt och ändå tagit oss igenom loppet!

 

 

 


23/04/2018
Flygande biffar och avslutad identitetskris
  • Skrivet av : Hannah/
  • 0 Kommentarer /
  • Kategorier : Lycka, Mat, Misslycka

Alla vet ju att man inte ska kläda på finkläderna före maten då man ska iväg på kalas efteråt, ändå gjorde jag det igår då vi skulle på vårt söta fadderbarn Julias dop. Tror ni inte det plötsligt kom en biff flygande i min famn genast jag tänkte tanken på varför jag satt med klänningen på redan? Jodå, och det var inte barnens fel. Dessutom var klänningen inte min, (förlåt Melinda) jag var snabbt uppe viftandes med fläckborttagningen kan ni tro!

På tal om kläder kan jag passa på att meddela att identitets/ålderskrisen jag pratade om i ett tidigare inlägg är ett minne blott! Jag insåg det igår kväll då jag satt och surfade lite på H&M appen och sedan kikade i köpkorgen.

Jag vet visst vem jag är och vilken stil jag har, precis det jag gillar: en blandning av unicorns, Hello Kitty, dödsskallar och allt som är rosa. Det är inget som ändras för att jag närmar mig 30 och är tvåbarnsmamma.


20/04/2018
Mommo vann racet
  • Skrivet av : Hannah/
  • 0 Kommentarer /
  • Kategorier : Barn, Familjeliv, Lycka, Misslycka

Jag minns inte senast jag ställt en väckarklocka, med våra barn behövs det inte. Att försova sig är i stort sett omöjligt, men givetvis hände det då jag och mamma skulle iväg på Voga Stylings fotografering. Jag vaknade av mig själv 06.30 och tänkte att det var ju perfekt, barnen sover ännu och jag hinner göra mig färdig innan mamma dyker upp. Hann knappt tänka den tanken färdigt innan jag sov igen. Nästa gång vaknade jag av knackningar på fönstret. Flög upp ur sängen och såg att mammas bil stod på gården, men såg inte skymten av henne någonstans, inte ens i husets andra ingång. Då hjärnan hunnit ikapp insåg jag att eftersom jag vaknade av att någon knackade på ett fönster måste det förstås ha varit vid verandadörren som är i sovrummet. Mycket riktigt, där stod en smått stressad mommo som dessutom hade rivit hål på sina jeans då hon klättrat in på verandan. ”Vi ska sit i biilin åm en tiima!” var det första hon sa. Hups tänkte jag, men svarade ”Jaa men ja e jo nestan fäädi!” och insåg i samma sekund vilken genomskinlig lögn det var där jag stod iklädd en vit Saarioinens rusinaton maksalaatikko-tpaita och håret spretande åt alla håll. Vad jag menade var att jag åtminstone duschat igår kväll.

Barnen vaknade och morgonkaoset var igång. Ungefär tio minuter senare än planerat kom vi oss utanför dörren. Hade problem med att sätta fast Kiras bilstol med bältet, kunde inte förstå var felet satt. Rev och slet en bra stund innan jag lite skamset märkte att det var förarsätets bälte jag slet i och inte baksätets.

Då barnen var installerade i sina bilstolar fick jag ännu springa in några varv efter sånt som glömts, det kommer jag aldrig undan. Sedan styrde vi kosan mot Brändö där barnen skulle vara under tiden, hos moffa och Marketta. Då jag och barnen rullade in på gården hade mommo redan hunnit dit. ”Mommo vann racet” konstaterade en besviken röst i baksätet.

Själva Voga Styling fotograferingen var en mycket rolig upplevelse! De ska uppdatera sin hemsida med nya bilder och vi får vara med. Ett och annat stylingtips fick vi minsann också. Trevliga människor, lättsam stämning och många skratt.

Efteråt lunchade jag och mamma på Chili & Lime. Mamma hade svårt att se på hur mycket jag klottade, enligt henne värre än mina barn. Då jag slutligen klottade även med kaffet klagade jag på hur dåliga koppar de hade, inte ens ett öra att hålla i. Då upplyste mamma mig om att det inte var en kaffekopp jag tagit åt mig, utan en efterrättsskål.


13/04/2018
Åsiktskamp och hämnd
  • Skrivet av : Inger/
  • 1 Kommentarer /
  • Kategorier : Barn, Lycka, Misslycka

Idag fick jag igen en påminnelse om min ålder. Missar ju ständigt att nån kan uppfatta mig som gammal när jag själv tror ålder bara är en siffra.

En av sönerna avhämtade lilla Fonzie, som övernattat hos farmor. Sonen ifråga och jag har alltid haft åsikter som går ganska vitt isär – till lärdom för både mor och son. Sonen kungjorde att det är väl inte konstigt att åsikterna krockar eftersom jag, mamman, är en 54-årig kvinna medan han är en 32-årig man. Där uppfattade jag åldersskillnaden, men min vana trogen höll jag inte med denna gång heller, utan påstod att det finns visst vuxna män som lyder sin mamma. Men sist och slutligen vill jag inte ha det så – jag behöver kampen. Det var just därför han blev min son!

Fammos Fonzie (Alfons) med riddarhjälm.

Fonzies storasyster hör också till dem med envisa åsikter så prinsessklänningen ska på i alla lägen, även om fammo meddelar sin störande syn på saken. Det struntas högaktningsfullt i och så blir det som lilla damen befaller.

Det finns en storebror i bilden också. Han blev svårt sårad för att fammo inte tillmötesgick hans behov av sötsaker före lunch. Långsint verkade han dessutom vara eftersom han ännu följande dag hade hämnd i sikte. Han hade gillrat en fälla för fammos bil!


12345
Sök

Bloggen om lycka och misslycka i vardagen

Vem är vi?

Vi är mor och dotter som bloggar, - med glimten i ögat - om våra vardagar. Vi misslyckas och vi lyckas om vartannat. Under dagens lopp hinner vi känna oss både som Miss Lyckad eller totalt misslyckade. Vi är starkt känslostyrda och åker slalom från den ena ytterligheten till den andra - ibland med bravur och går segrande i mål - ibland med mycket möda och stort besvär och stupar i ett snömoln precis före mållinjen. Hannah med familj bor i Malax och Inger med make i Vörå.


Ladda mer...
Följ på Instagram
Arkiv
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018

Kategorier
  • Barn
  • Familjeliv
  • Klimakteriet
  • Lycka
  • Mat
  • Misslycka
  • Motion
  • Okategoriserad

SPONSORER


 

 

 



bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Misslyckan 2018 | Web Design by BAMM!