Hannah skrev igår om saker hon ”skiter i” och passade vidare till mig.

Vad sätter jag mindre vikt vid då?

Det är ju absolut städningen. Jag kan utan problem se på en växande diskhög några dagar innan jag (eller Bertel) får nog och åtgärdar röran. Klarar också av att nån tid ha vita katthår på vår bruna soffa – sätter mig bara bredvid luddet. När det inte finns så många luddfria platser kvar åtgärdar jag situationen. Det går även galant att hänga upp nya gardiner utan att först tvätta fönstren. Tvättar dem när jag får lust. Prioriterar att sy, sticka, läsa, sköta barnbarn eller motionera på fritiden. Städning kommer alltid sist!

Idag prioriterade maken och jag att upptäcka den nya Herrgårdsleden, 3,6 km. Den startade vid Tottesunds herrgård.

Vi packade smörgås och kaffe i ryggsäckarna och lunchade vid en rastplats där man kunde betrakta Kyro älv. Vi vandrade vidare och vilken fin grillkåta och vilket lyxigt utedass vi hittade!

Stärkt av promenaden föreslog jag att vi skulle fortsätta vår resa mot Kunileden. Vi hoppade in i bilen, svängde in till Tesses café och köpte varsin sockrig gris.

Kunileden bjöd på en mera utmanande terräng. Det jag inte tänkte på var att vi valde den längre sträckan, 12,5 km. Klokt nog åt vi inte upp våra nyinhandlade grisar genast. När vi vandrat 2 h kändes det som läge för paus. Pausen var snabbt avklarad eftersom en massa feta myggor ville festa på oss. Efter 2½h var vi tillbaka till utgångspunkten. Jag som trodde det skulle vara en snabbt avklarad tur! Men vi ångrar ingenting. Vädret var fint och naturen avstressande. Det gör vi om.

Månne jag avslutar springandet och börjar vandra istället? Det var ju liksom aldrig plågsamt att vandra i terrängen. Löpningen är nog mera utmanande.

Jag var också ut på promenad i torsdags, med min unga arbetskamrat Evelina. Hon tvingade mig att klättra upp på några plastbalar och posera för fotografering. Med mycken möda tvingade jag mig upp och agerade enligt hennes direktiv.

Tycker bilden beskriver livet.

Balarna var svåra att ta sig upp på – precis som man kämpar sig fram i livet. Dessutom försöker jag hålla bort orosmolnen – de som vill ta ner livsglädjen. Ändå ler jag. Leendet är ju trots allt en stor del av Inger.