”Va fösökäl du jöla mamma?” frågade sonen häromdagen. En mycket bra iakttagelse av honom som alltid, för det hade jag inte riktigt något bra svar på. Det var väl det vanliga fenomenet. Att göra väldigt mycket men få väldigt lite gjort. Fenomenet som inte direkt blir bättre av småbarnslivet.

I tankspriddheten kan man ofta känna sig som Mother of the year, fast tvärtom. Som till exempel då man haffas med en köttbulle i munnen sekunderna efter att man nekat sonen en eftersom maten snart är färdig och vi ska äta då. Ärligt talat blev jag förvånad själv också eftersom köttbullen kastats in i bara farten av gammal vana att äta då tillfälle ges.

Visar er samtidigt lite diskret en skymt av favorit-mumin-hörnan i köket.

En lite större utmaning i föräldraskapet än inkastade köttbullar i fel ögonblick är fenomenet mammahjärtat. Mitt mammahjärta sätts på prov varje gång jag ska föra Tim till dagis. Vill inte lämna honom då han gråter samtidigt som jag vet att det går över. Det är precis så som en klok mamma sa tröstande till mig: ”Huvudet vet, men hjärtat känner”.

Ska avsluta detta inlägg med en bild i kategorin ”Saker man inte vill hitta i sina barns rum”….