Jag undrar varför jag tidvis dras till utmaningar. Inte stora, som att resa jorden runt, utan de små vardagliga. Lusten att göra något annat än det vanliga lockar och drar samtidigt som jag är rädd. Senast var det ju byte av arbetsbransch. Vilken kamp och strid det varit inombords att lära sig helt obekanta göromål och försöka få en helhetsbild av jobbet och inte bara se fragment här och där. Bara för att man handlat i en butik vet man inte vad jobbet går ut på, förrän man provat på själv. Säkert likadant med alla branscher. Inte visste jag heller något om närvårdaryrket bara för att jag hälsat på nån boende nån gång. Erfarenheten kom genom att utöva yrket! Jag minns även när jag som barn någon gång kände mig orättvist behandlad av föräldrarna och svor dyrt och heligt att JAG skulle minsann aldrig vara arg på MINA barn! Kan bara med facit i hand konstatera att jag varit bra mycket argare på mina barn än mina föräldrar någonsin var på mig!

I helgen har jag också riktigt gått över min bekvämlighetszon. Tvingade dessutom med maken på ”stölleprovet” Anmälde oss till kickboxningsläger som anordnades av Gym365 i helgen.

Här hänger sonen och ägaren till gymmet https://gym365.fi/

Lägret var väl inte direkt riktat till nybörjare men med sonens ”peptalk” i bakhuvudet, satsade jag allt på ett kort. Offrade min självbevarelsedrift. Med bultande hjärta och maken som stöd infann jag mig faktiskt alla fyra tillfällen. Ännu en gång blev det kamp och strid att hänga med. Missade mycket tekniskt och koordinationsmässigt, men jag tog mig igenom med endast ett mindre blåmärke på armen. Fick faktiskt blodad tand och anmälde mig till nybörjarkursen som börjar på onsdag! Under den trefaldige världsmästaren Jarkko Jussilas ledning var det inte mycket vila, men det kompenserades av glimten i ögat han hade.

https://www.jarkkojussila.com/

Tyckte vi var värda litet gottigott efter slitet så jag bjöd maken på chokladdoppade chips.