Jag har under en lång tid haft bort min förlovnings och vigselring. Det är absolut inte första gången men den absolut längsta gången. Har tappat räkningen men kanske det börjar landa på 1,5 år nu som jag haft bort dem. Blir fortfarande ledsen då jag tänker på det och hoppet om att hitta dem finns fortfarande. Föreslog mest på skämt åt John att jag borde tatuera en ring istället, den kan jag åtminstone inte tappa bort. ”Jaa! Men he kan et ju jier” var svaret. Ytterst förvånande svar från mannen som ogillar tatueringar. Kände ungefär samma iver och samma omedelbara brådska som då mamma i ett svagt ögonblick lovade mig en näspiercing då jag var 14 år.

Som ni vet är jag en impulsens kvinna, tanke och handling sitter näst intill ihop. Ni kan säkert räkna ut att en otroligt trevlig ringtatuering nu pryder mitt ringfinger. Tack Benjamin för den, du kan minsann din sak!

Samtidigt som jag igår var och fyllde på lite färg i tatueringen passade jag på att besöka Flying Tiger. Där strosade jag länge och väl. Jag njöt för fulla muggar av att få titta i lugn och ro utan barn som vill ha det ena med det andra eller som river stället.

Då jag betalat det jag skulle ha gick jag ut och strosade lite här och var i Rewell center innan jag bestämde mig för att det fick räcka och styrde stegen mot torggrottan. Jag hade noterat att folk tittat lite snett på mig under strosandet men inte fattat vad det var frågan om. Den gåtan fick sitt svar då jag skulle börja sätta kassarna i bilen och upptäcker att jag fortfarande går och bär på köpkorgen från Flying Tiger.