Vaknade på eftermiddag igår efter en vaknatt. Det var Valborgsmässoafton. Ingen av oss hade haft lust att städa. Inga ballonger. Inga serpentiner eller champgne. Det enda vi funderat var att hämta mina föräldrar och åka på en biltur i trakterna. Den aktiviteten var ju vanlig under min barndom – nöjet var att köra bil – inte själva målet.

Vi styrde kosan mot Härmä. 

I Härmä svängde vi in till Power Park och tittade oss omkring. Efteråt blev det Road House för kaffe och gott flottigt wienerbröd. Vi träffade Obama och betraktade lutande tornet i Pisa.

  

Hemfärden gick via Oravais med den vackra havsutsikten. 

Vårt äventyr varade i 2½ h. Mamm å papp var nöjda och det var vi också.

Ibland häpnar jag över att vid 54-års ålder fortfarande få ha föräldrarna i livet. Att de dessutom är vid god vigör både till kropp och knopp får mig också tidvis att stanna upp och tänka vilken oförtjänt lycka det är. Som jobbande inom äldreomsorgen förstår jag mer än väl att det inte alls är någon självklarhet att de sista ljuva åren blir de bästa.

Kommer förresten på en liten incident när jag var med min mamma till Stenhaga och handlade. Kära mor är kvick som en vessla i benen och plötsligt var hon försvunnen. Sökte litet planlöst och träffade samtidigt på en barndomskamrat. Vi funderade över om det skulle vara skäl att göra en efterlysning i informationen. ”Inger 54 år söker sin mamma – kan avhämtas vid infodisken” Där skulle jag stå rödgråten och snorig när min snart 83-åriga mamma skulle rusa till undsättning.

Slutligen bjuder jag på dagens motionsprestation där jag med min atletiska och spänstiga kropp försöker nå högre höjder.