Måndagen började med oflyt. Kände mig ledsen redan vid uppvakningen. Försökte vara tapper och planera ett gymbesök på förmiddagen. Det skulle jag hinna bra med före kvällskiftet. Spetade motvilligt på mig trånga tajts och en för liten sport-bh, när jag plötsligt bara brast i gråt. Chattade några rader med barnen och erkände mitt sorgsna humör, utan att försköna. Efteråt gick jag ut och satte mig på tänkarbänken, under den enorma granen. Lät tårarna flöda fritt. Katterna snurrade runt mina ben och krävde kärlek – utan någon hänsyn alls till husmors rödgråtna ögon. Torkade snoret och steg upp. Lika bra att ändå fara till gymmet. Motion lär ju vara bra humörsmedicin, men icke denna gång bidrog det så värst mycket till välbefinnandet.

Bläddrade omotiverat i en bok som inte heller var så trösterik…

For extra tidigt till jobb för att hinna strosa i butiken bredvid innan arbetsskiftet tog vid. Det är något med Blomstertjänst i Vörå som känns harmoniskt. Inte första gången jag strosat där och insupit atmosfären. Trösthandlade Klintas bodybutter med mango. En liten gnista tändes i mig när jag snusade på mina väldoftande händer. Klarade kvällskiftet, om inte perfekt, men någorlunda.

Det som lyfte mig mest var när jag kom hem och hittade RIKTIGA BREV på köksbordet! Försenade gratulationer av syster och dotter! Vilken glädje att öppna! Hitta vackra ord, småprylar och humor!

Idag kändes tillvaron igen helt annorlunda. Kom till jobb och hittade vid paketutlämningen något spännande jag beställt! Det var mina rosa boxarhandskar! Hann ivrigt visa åt utvalda kunder vad jag hade i paketet. Fick dessutom beröm av en kund för att jag pratade och skrattade i kassan. En yngre arbetskamrat kom och funderade kl. 16.20 varför jag inte farit hem kl. 16.00? Hoppsan – trodde jag skulle sluta 18.00! När jag svängde in på Mäkipäävägen såg jag regnbågen. Kunde ha brustit ut i ”Somewhere over the rainbow” medan jag för mitt inre öga såg mig själv springandes i slowmotion med rosa boxarhandskar. Blev dock alltför snabbt väckt ur mina drömmar när jag måste parera – nästan med livet som insats – för alla stenar och gropar den sista kilometern. 

Man behöver inte vara duktig på kickboxning – huvudsaken man har snygga handskar!