Jag är inte ett ständigt leende energiknippe. Visst – jag är i grunden en glad mommo/fammo, men inte hela tiden.

Har känt det mentalt tungt sedan november. Det lättade i januari. Runt våren störtdök jag igen. Det mesta har genomförts med sammanpressade käkar och under vissa nattskiften har jag inte klarat av att bita ihop utan gråtit i ensamheten på avdelningen.

Jag vet inte om det bara är jag som har svårt att berätta för andra om mina tunga perioder eller om det fortfarande är så att det är litet skämmigt att inte klara av att ”hålla ihop”.

Ett benbrott åtgärdas genast för att inte växa ihop fel medan den med bruten själ kämpar in i det längsta – för det SKA gå att fixa själv – tror jag. Det är bara att äta rätt, motionera mera, tänka positivt. Det är sådant man läser om. Men ibland hjälper inte ens det – hur gärna man än vill.

Tack och lov finns det medicinering och den har jag tagit i 20 år nu. Det som känns orättvist är att medicinen litet nedlåtande benämns ”lyckopiller”. Jag blir varken euforisk eller lycklig av den. Den gör att jag blir normalt fungerande. Magplågorna lättar och huvudvärken släpper.

Sedan är det inte synd om mig! Jag tycker inte synd om mig – jag vill bara berätta. Det är också en del av Inger. Jag är inte bara positiv och hurtig – även om det är en stor del av min personlighet. Jag är precis som de flesta av oss. Sorg och glädje. Medgång och motgång. Allt går hand i hand. Så när du ser mig nästa gång är jag ganska säkert glad och positiv. Vet du varför? Jo – jag blir glad när jag träffar dig! Jag blir glad av små vardagsmöten med olika människor. Fast ibland överfalls även jag av blyghet och vågar inte vara den som tar första steget, så våga peta i mig bara – jag råkar för tillfället kanske bara vara blyg.

Och inte att förglömma – glamglasögon är inte heller att förakta vad gäller måendet.

#ootd från Nygårds Textil i Vörå