Tänkte först ta en tillrättalagd selfie men i rena ivern att påbörja bloggandet gav jag mig inte tid att piffa upp mig och lägga en lätt makeup. Ryckte istället åt mig en av katterna som rekvisita, för att få bort fokus från mig. Fungerade sådär…

Nåväl – välkommen till mor- och dotterbloggen Misslyckan där vi delar med oss av våra vardagar där struktur, estetik och vackra bilder inte hör till prioritet – vi kör ändå!

Hannah, min dotter, är småbarnsförälder och jag Inger, en farmor/mormor mitt i klimakterietider.

Angående brist på stuktur och planering började det genast vid fotograferingstillfället. Fotografen, min sonhustru Noora, funderade hur vi hade tänkt oss headern. Det undrade vi också. Vi försökte generat prova olika poser.  Jag fick plötsligt ett fantastiskt flow och försökte simulera ett löpsteg medan jag stickade – vilket straffade sig i det ögonblick jag sträckte högra benet bakåt! Det brände till i ryggslutet och en irriterande stelhet spred sig. Genomförde trots det heroiskt fotograferingstillfället.

När stelheten efter ett par dagar inte gav med sig utan jag fick med handkraft lyfta benet för att få på byxorna, ringde jag min naprapath. Han har fixat höft och rygg ett antal gånger och så även denna gång. Blev vänd och vriden och stelheten lättade en aning. Helt återställd var jag inte förrän efter ett par veckor.

Kan bara konstatera att de spontana glädjeskuttens tid oåterkalleligen är förbi. Nu krävs 15 minuters uppvärmning samt rörlighetsövningar innan kroppen tycker det är lämpligt med snabba rörelser.

Med facit i hand borde jag ha planerat en grundligare uppvärmning innan fotograferingstillfället.

Välkommen åldrande och klimakterium! Nog ska vi väl lära oss att leva tillsammans vad tiden lider…