Hade menat blogga redan i mitten av juni om mina underbara arbetskamrater. De hade ordnat en fin avskedsfest för mig när jag slutade i äldreomsorgen. Hade blivit lurad dit i tron att det var Tupperwareparty – som jag dessutom försökte slippa eftersom jag var trött i huvudet. För mycket nya intryck och information på nya jobbet. Av någon anledning började jag ana ugglor i mossen när partyt skulle ordnas på Kvarnstugan i Rökiö. Tupperwareparty på Kvarnstugan??!! Gav med mig och lovade komma eftersom jag väl knappast skulle bli erbjuden plastbyttor.

Möttes på trappan av Rosengårdens gäng och tårarna började trilla i strida strömmar. Fasaden höll inte denna gång. Jag blev bjuden på mat, solosånger och annat spektakel och det värmde mitt hjärta så oerhört mycket! Tack, tack, tack snälla ni!

 

Jag har också hunnit vara på dop förra helgen av yngsta barnbarnet Nellie Eveliina.

Två av tre faddrar var systrarna Hannah och Emmi, som också är fastrar till Nellie.

Storebror till dopkandidaten hade fullt upp att testa gudfar Simons magmuskler…

Det är inte de lugnaste samlingar där barnbarnen är på samma ställe och alla 10 är under 5 år!

Inkommande helg har vi 5-års kalas och idag bakade jag en sockerkaksbotten som steg så fint i ugnen men i något skede föll den ihop igen. Finns det något som jag är så kass på som att baka det som ska vispas vitt och pösigt! Vet inte om jag någonsin fått till en riktigt fin tårtbotten. Men skit samma – jag köper bottnar och gynnar bagerierna!

Vi firade förresten vår 17-åriga bröllopsdag samma dag som Nellie döptes. 

Talade fint med Bertel och önskade nya löpskor. Det fick jag så nu åkte de ”vita” välanvända i skräpkorgen. Hoppas jag kommer till skott att använda de nya nu. Det har varit ytterst motbjudande att överhuvudtaget vara ute i hettan och dessutom med x-antal kilo extra och klimakteriet i full blom. Velar mellan att acceptera mig och kilona som de är, eller att gräma mig och fundera när jag ska ens orka ta itu med dem. Kanske jag gör som med tårtbottnen – säger ”skit samma!”

Undrar ibland över varför jag inte hinner med? Varför jag är trött? Minnet dåligt? Dimmig hjärna? Tycker ibland det stämmer överens med klimakteriebesvär när jag läser in mig på fenomenet. 

Jag har eventuellt stora fordringar på vad jag ska hinna med så det ger väl en känsla av att inte hinna med. Jag gör ju ändå det ena och det andra men värderar inte mina insatser tillräckligt för att känna en tillfredsställelse. 

Tror ni jag är nöjd över att ha sytt en klänning till ett av barnbarnen idag? Inte riktigt – jag hittar småfelen jag gjorde på den!

”Det är inte lätt att vara idealist”, sade en gång en förman åt mig för många år sedan. Han kom på att jag hade aningen för höga ideal med det jag gav mig in på. 

Och när ska jag hinna med att ta itu med bildörren! Varje gång jag öppnar dörren till förarsätet knäpper det till och bakluckan går upp. Om någon funderat varför jag alltid går till bakluckan då jag öppnat bildörren, vet ni nu varför. En dag när jag for från K-market tyckte jag mig ha riktigt flyt när inget knäpp hördes. Plötsligt före K-Lantbruk blev det ett väldigt oljud i bilen. Bakluckan var på vid gavel! Kändes smått genant att behöva svänga in till vägrenen och stänga den…