De senaste veckorna har allt bara flutit ihop i en enda röra. Har ingen aning om vilka dagar och tider saker hänt. Fast det är också okej – man behöver inte vara lycklig jämt. Kattskrället Tintin bryr sig skit i mattes mående – han kräver kärlek i vilket fall som helst.

Igår var jag ut på länk och wow –  vilka blogginlägg jag skrev i huvudet! Vänta bara tills jag kommer hem så jag får dela med mig av århundradets insikter! Sprang vidare med viss möda. Bet ihop – det ska väl lätta. Med 7 km sprungna gav jag upp, men insåg snabbt att hur jag än gör kommer jag att ha 7 km kvar. Sväng om och spring tillbaka – 7 km. Fortsätt längs skogsbilvägen – 7 km. På samma resa raderades blogginlägget och än har jag inte hittat det.

Några tillbakablickar får duga – som denna mysiga bild – superhjältar framför nybyggd snögubbe.

Sanningen bakom bilden då?

En är sur och vägrar vara med, men dyker upp i slutet och påminner om att snögubben behöver armar. En annan blir uttråkad och springer in istället. Den tredje bara hänger med och hos barnafadern till ett av barnen anar man en lätt irritation på intågande. Bonusfaffa försöker rädda situationen, medan fammo löper amok med telefonen för att fota för bloggen.

 


Dagen efter såg snögubben ut precis som jag kände mig.  Åtminstone hade snögubben snygg halsduk – precis som jag botar mitt mående med litet glam i tillvaron.

 

Trots att jag, förutom närvårdaryrket, har en treårig kockutbildning med 13 års arbetserfarenhet, har jag aldrig bakat surdegsbröd. Bära eller brista – nu skulle det bli av. Surdegsroten matades och den både levde och doftade friskt. Läste på internet hur jag skulle baka, men något fel gjorde jag och resultatet blev aningen skämmigt för en kock. Platta semlor med knaprig yta. Degklump i mitten. Jag som brukade vara känd för mina läckra semlor där jag arbetade förut!

Skar bort ytan och åt den med smör. Faktiskt riktigt gott även om det i princip blev fiasko. Hönsen fick resten. Det var första gången de vägrade äta restmat de erbjöds.

Surdeg är litet som livet. Allt verkar gå vägen och man har flyt, men i något skede blir det fel och allt blir platt fall. Under min härdade yta tar en klibbig degklump plats mellan varven. Övning lär ju ge färdighet så både mitt surdegsbak och mina surdegar i livet kanske blir bättre med tiden bara jag tränar på det.

Jag får ta det med ro och sätta på glamglasögonen. Ett av mina barnbarn tar visst efter sin fammo. Har hon bestämt sig för festklänning till vardags så blir det festklänning – det går inte att ändra på!